Hur viktigt är det att vara en del av flocken?

Äntligen tog jag mig till en biograf för att se filmen ”Återträffen” av Anna Odell. Filmen är rakt igenom genialisk i sitt sätt att beskriva hur maktspel, hierarkier och hackordning i grundskolan påverkar barnen, både då och senare i livet. Det är Anna Odells beskrivning, men implikationerna är långt större än så, och det är extremt bra gjort.

Filmen lämnar mig dock med frågan: Varför? Vad är det som gör att barn så öppet och vuxna sedan, mer förfinat, ägnar sig åt detta maktspel? Hur kan det komma sig det maktspel som beskrivs i filmen ändrar uttryck och blir till något som ibland till och med kallas ”social kompetens” och är helt accepterat?

Vad det handlar om är alltså att få vara en del av flocken, men kanske ännu mer om hur viktigt för det är för flocken att alla följer den sociala normen. Det har det handlat om sedan vår tid på savannen och beteendet finns tydligt beskrivet bland både Schimpansen och andra apor. Läs lite mer här i Scientific American.

Flocken har en maktstruktur och därmed följande sociala norm. Och med en maktstruktur följer en hierarki, och i en hierarki finns det helt naturligt en plats längst ner. Någon måste ha den platsen och ingenstans är detta tydligare än i grundskolan.

Så länge ingen utmanar den sociala normen så är allt frid och fröjd. Men med den sociala normen följer att man skall slicka uppåt och lyda order för att få vara med och bevaka sin position. Gör man rätt kan man avancera. Men är man längst ner i hackordningen och inte finner sig i det, genom att till exempel ifrågasätta, och att inte slicka tillräckligt så är det grund för att bli straffad. Enkelt.

Även om detta är ett problem på många ställen i samhället så är det som värst i skolan. Som vuxen har man ändå oftare möjlighet att välja eller byta flock. Eller kan välja att stå vid sidan, även om det inte är speciellt attraktivt. Vi har det trots allt inmurat i oss att det är lika med död att bli utstött, vilket faktiskt var exakt vad det innebar en gång i tiden på savannen.

Som barn är man dock mer eller mindre tvingad till en viss flock. Och att vara längst ner i hackordningen innebär ofta fysisk och psykisk misshandel och mobbning. Rädslan hos dem ovanför i hierarkin gör att de är beredda att utföra vad som helst för att undvika hamna i samma situation. De som känner till Milgrams experiment på 70-talet vet också att vi människor är beredda att gå mycket långt när vi anser oss bara ”lyda order”.

Så vart vill jag komma?

Jag tror att ökad medvetenhet om denna gruppdynamik är viktigt. Framförallt för att kunna förbättra skolan, genom att förhindra barn att ägna sig åt makthierarkier där. Där tycker jag att ”Återträffen” på ett strålande sätt visar exakt vad det handlar om genom att synlig-göra beteenden.

Vi ser det hos ledaren (alfahannen) i toppen, hans underhuggare (som ägnade sig mest åt misshandeln), alfahonan som fortfarande inte vill prata och även de som befann sig strax ovanför Anna i hierarkin och som i sin rädsla för att bli utstötta valde att leka med henne när inga andra alternativ fanns (ensamheten är värre och det ingår i den sociala normen att vara social). Uppenbarligen ett beteende svårt att förlikas med, även som vuxna. Intressant! Och Tack Anna Odell för att du satt fingret på något så fundamentalt!

Det finns naturligtvis kopplingar till diagnoser och sociala normer som går att utveckla vidare. Att ha Asperger och inte riktigt förstå sammanhangen och de sociala normerna (som barn i alla fall) gör ju ingenting lättare. Det vet jag.

11 reaktion på “Hur viktigt är det att vara en del av flocken?

  1. Intressant att läsa. Väcker en hel del tankar hos mig, men är alldeles för trött i huvudet nu för att försöka formulera dem. Jag kom att tänka på att när jag var mindre hade stenkoll på ”hackordningen” i klassen, hur jag kunde rangordna alla i klassen. Underligt, egentligen. Nu tänker jag inte alls på det sättet. Tackochlov.

  2. Tack för länken. Det var intressant att få fram en egen personlighetsprofil och att känna igen sig i beskrivningen.

  3. Då har du haft den biten med arbetsliv ”på det torra”. Det är en stor trygghet. Har alltid tänkt att män med den personligheten som jag har, dock har det lite lättare. Det är nog mera accepterat att ni inte pratar så mycket. Mitt arbetsliv har varit en lång resa mellan oändligt många arbetsplatser med en ständig känsla av utanförskap. Har nog försökt att lura både mig själv och andra att jag är ombytlig och gärna vill prova på olika saker. Men det har varit tufft både för mig och min familj. Känns som det är dags att ta sig själv på allvar och gå till botten med sina problem. Bättre sent än aldrig. Känns fint att kunna skriva av sig lite här. Tack. Har försökt att skriva ner mina tankar förut, men det har bara känts fånigt.

    • Va bra att du känner att det hjälper! Kan hålla med om att det hjälper att formulera tankar i skrift. Allt blir tydligare och jag ser när det blir rätt så att säga.

      Skulle tro att det ligger något i att det är mer accepterat att män är introverta och insnöade, speciellt i IT-branschen där jag mest verkat. I ärlighetens namn är det nog en förutsättning ibland.

      Sen tror jag i och för sig att det finns roller som passar de flesta personligheter, men att det är lätt att tro att man skall vara social och utåtriktad för att det är normen i samhället. Det blir då en typ av självcensur. Jag har haft stor nytta av Jungs typologi, alltså MBTI / JTI personlighetstest för att förstå vad som passar mig. Och tycker det stämmer bra.

      • Det stämmer verkligen så bra det du skriver. Vilket slöseri med tid det har varit att försöka föra sig själv och andra bakom ljuset genom att sträva efter att verka så normal som möjligt. Får kolla efter det personlighetstestet som du skriver om.

        Min självkännedom har varit så dålig, att jag utbildade mig till sjuksköterska och blev klar för tre år sedan. Idag ångrar jag förstås detta, efter att ha snurrat runt på otaliga arbetsplatser för bemanningsföretag. Det är ett kaos därute och de som passar för yrket blir utbrända. Inte konstigt att jag gett upp.

        Läste om INTP-personlighet igår och hamnade därför på ett IQ-test. Det var roligt att göra men man skulle betala för att få resultatet. I sådana situationer kan jag känna mig så arg på den allt större fokuseringen på pengar och ekonomisk vinning på allting, så jag vägrade beställa resultatet.

  4. Det där med att slicka uppåt och sparka nedåt går inte ihop med min känsla för rättvisa. I protest mot denna ”samhällslag” drog jag detta till sin spets en gång på en arbetsplats. Det är riktigt som du skriver att man blir straffad i sådana lägen. Är nyfiken på hur det är att medicinera. Upplever du fortfarande att det är positivt? Jag är i grunden motståndare till mediciner. Får du biverkningar av medicinen?

    • Som tur var för mig, har jag lyckats undvika att befinna mig den typ av positioner som kräver ”social kompetens” för framgång i arbetslivet. Det fungerar bäst om resultaten av arbetet är otvetydiga och mätbara, vilket inte alltid är fallet. Men med programmering, aktiehandel eller försäljning är det ganska mycket så. Och det är ju mest det jag ägnat mig åt…

      När det gäller medicin så är jag fortfarande extremt positiv. Kanske inte som mellan liv och död, men som mellan ett möjligt liv och en omfattande ständigt närvarande kamp mot tröttheten. Negativa biverkningar har jag hittills varit relativt förskonad från. Muntorrhet är nog den mest irriterande, fast det kan avhjälpas med att dricka mer vatten, vilket jag ändå behöver… Sen märks det förstås när effekten avtar, men att då kunna fylla på med en liten men snabbverkande dos har funkat bra hittills. Vid några tillfällen har jag blivit ganska speedad, men det är för mig mest en positiv känsla, om än ovan. Men som sagt, jag har bara tagit medicin i två månader så mängden data är inte tillräcklig…

      Jag är nog rätt pragmatisk i min syn. Jag vet hur det var utan medicin och jag vet nu hur det känns med medicin. Och utifrån det så är det inget svårt val. Just nu i alla fall, och varje dag som det hjälper.

  5. Har inte sett filmen än, men vill gärna göra det. Problematiken är något som alltid intresserat mig.
    Det som alltid stört mig är att man verkar behöva trampa på andra för att ta sig uppåt. Har alltid haft svårt att snacka nedlåtande om andra. När jag gjort det någon gång, har jag alltid mått dåligt efteråt. För andra verkar skitsnack vara helt naturligt och när andra märker att man inte vill hänga på skitsnacket, då är man inte rolig att vara med. Verkar som det är själva kittet i umgänget, iaf hos tjejer.

    • Vi människor har tyvärr inte utvecklats så mycket på det området sedan apstadiet. Då, liksom nu, handlar det om att förbättra sina förutsättningar för fortplantning antar jag.

      Det som utvecklats är språket och kommunikationen. Så nu kan vi kombinera våld och att brösta upp oss med stönande ljud till att snacka skit, sprida rykten, konspirera (vilket även schimpanser kan), osv. Med samma syfte; bevaka sin position, och eventuellt stiga i graderna. Jag menar; om ett gäng snackar skit, sprider rykten på ett sådant sätt att det gynnar dem i förhållande till någon strax ovanför i hierarkin så finns det goda möjligheter till avancemang. Att sparka på någon under kan också hjälpa för att bygga allians med någon ovanför som kan vara bra att ha på vägen upp. (när jag skriver inser jag att det låter oroväckande likt allt som händer i den politiska sfären…)

      Metoderna varierar säkert mellan killar och tjejer. Eftersom jag har AS och inte förstod hur det funkade när jag gick i skolan så befann jag mig mest på botten, men lite uppfattade jag ändå. Killar är nog lite mer på apstadiet har jag en känsla av. Att slå sig en väg till toppen är fortfarande rätt gångbart. Eller att åtminstone snacka så att det låter som om man skulle kunna göra det… Att vara med i ett ”gäng” ger också en trygghet, men med medlemskapet följer plikter och uppfyller man dem inte åker man ut.

      • Själv drog jag mig undan gängen och kampen om popularitet i skolan. Såg dock alltid till att ha någon utav de som inte var så poppis att hänga med för att slippa vara ensam. Förstod mig inte på varför det var så viktigt att hävda sig. När man nu ser tillbaka så inser man att detta var avgörande för hur hela ens fortsatta liv skulle se ut. Just där skulle man tänkt annorlunda.
        Hade jag fått leva om mitt liv så skulle jag tagit upp kampen i skolan, inte bara dragit mig tillbaka. Att jag gjorde det tror jag berodde på ett mobbningstillfälle.

Kommentarer inaktiverade.