Äntligen tog jag mig till en biograf för att se filmen ”Återträffen” av Anna Odell. Filmen är rakt igenom genialisk i sitt sätt att beskriva hur maktspel, hierarkier och hackordning i grundskolan påverkar barnen, både då och senare i livet. Det är Anna Odells beskrivning, men implikationerna är långt större än så, och det är extremt bra gjort.
Filmen lämnar mig dock med frågan: Varför? Vad är det som gör att barn så öppet och vuxna sedan, mer förfinat, ägnar sig åt detta maktspel? Hur kan det komma sig det maktspel som beskrivs i filmen ändrar uttryck och blir till något som ibland till och med kallas ”social kompetens” och är helt accepterat?
Vad det handlar om är alltså att få vara en del av flocken, men kanske ännu mer om hur viktigt för det är för flocken att alla följer den sociala normen. Det har det handlat om sedan vår tid på savannen och beteendet finns tydligt beskrivet bland både Schimpansen och andra apor. Läs lite mer här i Scientific American.
Flocken har en maktstruktur och därmed följande sociala norm. Och med en maktstruktur följer en hierarki, och i en hierarki finns det helt naturligt en plats längst ner. Någon måste ha den platsen och ingenstans är detta tydligare än i grundskolan.
Så länge ingen utmanar den sociala normen så är allt frid och fröjd. Men med den sociala normen följer att man skall slicka uppåt och lyda order för att få vara med och bevaka sin position. Gör man rätt kan man avancera. Men är man längst ner i hackordningen och inte finner sig i det, genom att till exempel ifrågasätta, och att inte slicka tillräckligt så är det grund för att bli straffad. Enkelt.
Även om detta är ett problem på många ställen i samhället så är det som värst i skolan. Som vuxen har man ändå oftare möjlighet att välja eller byta flock. Eller kan välja att stå vid sidan, även om det inte är speciellt attraktivt. Vi har det trots allt inmurat i oss att det är lika med död att bli utstött, vilket faktiskt var exakt vad det innebar en gång i tiden på savannen.
Som barn är man dock mer eller mindre tvingad till en viss flock. Och att vara längst ner i hackordningen innebär ofta fysisk och psykisk misshandel och mobbning. Rädslan hos dem ovanför i hierarkin gör att de är beredda att utföra vad som helst för att undvika hamna i samma situation. De som känner till Milgrams experiment på 70-talet vet också att vi människor är beredda att gå mycket långt när vi anser oss bara ”lyda order”.
Så vart vill jag komma?
Jag tror att ökad medvetenhet om denna gruppdynamik är viktigt. Framförallt för att kunna förbättra skolan, genom att förhindra barn att ägna sig åt makthierarkier där. Där tycker jag att ”Återträffen” på ett strålande sätt visar exakt vad det handlar om genom att synlig-göra beteenden.
Vi ser det hos ledaren (alfahannen) i toppen, hans underhuggare (som ägnade sig mest åt misshandeln), alfahonan som fortfarande inte vill prata och även de som befann sig strax ovanför Anna i hierarkin och som i sin rädsla för att bli utstötta valde att leka med henne när inga andra alternativ fanns (ensamheten är värre och det ingår i den sociala normen att vara social). Uppenbarligen ett beteende svårt att förlikas med, även som vuxna. Intressant! Och Tack Anna Odell för att du satt fingret på något så fundamentalt!
Det finns naturligtvis kopplingar till diagnoser och sociala normer som går att utveckla vidare. Att ha Asperger och inte riktigt förstå sammanhangen och de sociala normerna (som barn i alla fall) gör ju ingenting lättare. Det vet jag.