Mycket bra text om NPF av Helena Edlund på sin blogg.
Kategoriarkiv: add
En störd medarbetare i varje arbetsgrupp
”Ett barn i varje klass” är titeln på en bok skriven av Christopher Gillberg*, där han med stöd av sin forskning beskriver hur vanligt det är med till exempel ADHD, ADD och Aspergers syndrom (AS) bland skolbarn. Här vill jag göra en koppling till arbetslivet, arbetsgruppen och affärsnytta. För om ett barn i varje klass har något av dessa dolda handikapp, så är det rimligt att anta att samma fördelning gäller på de flesta arbetsplatser.
Min erfarenhet är att det inte alls är ovanligt att den mest kreativa och drivande medarbetaren, den bästa säljaren, läraren, programmeraren, revisorn eller konstruktören på firman lider av något av dessa dolda handikapp. Det ligger så att säga i sakens natur då mitt emellan eller halvfart generellt sett inte existerar för oss. Vi är antingen AV eller PÅ – antingen i topp eller på botten prestationsmässigt. Och skillnaden mellan att högprestera och att inte prestera alls kan ofta vara hårfin och inte alltid lätt att förstå. Inte ens för oss själva.
Frågan till dig som är i någon form av ledande position är då givetvis hur medveten du är om detta. Nyttjar du vår kompetens maximalt, eller skulle du kunna göra enkla förändringar som dramatiskt ökade vår effektivitet om du var medveten om sambanden? Hur skulle det påverka resultatet i din verksamhet?
För att förstå vad som kan göras väljer jag att gå tillbaka till klassrummet för att titta på vilken skolmiljö som normalt fungerar bäst. Stor enighet råder om att ordning, struktur, lugn och förutsägbarhet är extremt viktigt. Många av oss har svårt att koncentrera oss i högljudda miljöer eller där det är mycket folk i rörelse. Att skapa en miljö som möjliggör koncentration och arbetsro är centralt och ibland kan mycket små åtgärder vara avgörande för arbetsresultatet.
För oss med AS kan dessutom möten och aktiviteter som främst är av social karaktär rent av vara destruktiva. De tar bara bort fokus och energi från det som är viktigt – själva arbetsuppgiften och den affärsmässiga nyttan. Det som ger energi till många medarbetare – kreativ miljö, teambuilding, brainstorming, sociala aktiviteter – kommer tvärtom att dränera många av oss med AS på vår.
Resultatet blir stor variation i effektivitet. Vissa dagar överpresterar vi med enorm energi och stort fokus. Vi kan vara drivande, kreativa och produktiva. Andra dagar händer inget. Ökad effektivitet nås förstås genom att ta bort energitjuvarna. Exakt vad det handlar om är givetvis individuellt, men att ta en titt på arbetsmiljö, arbetsschema och kommunikation är en bra start.
Så, om målet är ökad produktivitet på arbetsplatsen, så anser jag att det är viktigt att försöka förstå de behov som vi med våra dolda handikapp har. Visst handlar det om ytterligheter. Men med ökad förståelse för ytterligheterna så ökar även förståelsen för mittfåran, då faktiskt en hel del av de svårigheter och personligheter jag beskrivit berör även de lite mer normalstörda medarbetarna.
Med vänlig hälsning, Torkel (INTP)
Ska man behandla ADHD/ADD med amfetamin?
Svaret är solklart JA, om det har den effekt på livskvaliteten som jag och Therése upplever.
Jag äter nu efter att ha provat lite olika doser sedan diagnosen för en dryg månad sedan 27 mg C:a (kapslar) på morgonen och fyller på med 10 mg R:n (tabletter) på eftermiddagen vid behov. Är inte klar med doseringstesterna ännu, men effekten är stor. Framförallt har den trötthet som jag så länge känt dagligen, och som gjort att jag minst två av tre dagar varit tvungen att sova minst en timme under dagen, i sort sett försvunnit. Några enstaka gånger har jag blivit så klubbad som jag nästan var varje dag sedan jag började äta. Och knappt alls sedan jag började fylla på med Ritalin på eftermiddagen. Energin att ta tag i grejer har också ökat markant; från att ha känslan av en våt filt som gör det omöjligt att prestera mer än absolut nödvändigt, till att faktiskt vilja göra saker (även om det är en bit kvar, tyvärr).
Medicinen ger helt klart en ökad känsla av välbefinnande och ökat lugn i form av mindre extrem trötthet och ångest/stress. Skönt. För första gången finns ett litet hopp om att kanske inte behöva fortsätta kämpa lika hårt för att nå den där känslan av ”vardagslycka” som jag hört talats om, men som jag bara sett som ett hån tidigare. I min värld har välbefinnandet oftast varit en produkt av ofta hårt arbete, extrema situationer eller total avstängning från omvärlden. Kanske är det inte så för alla?
Maniskt varv runt Kungsholmen
En mentalt ansträngande vecka och en likaså ansträngande lördag, gjorde att jag hade svårt att hålla huvudet ovanför vattenytan (julen är en jobbig tid, punkt.). Söndagen började då med det enda jag kan komma på som ger lite ”syre”. Ett nästan maniskt träningspass runt Kungsholmen, där jag på tom mage sprang varvet i 4:26 tempo. Ser man det ur träningsperspektiv är det ett högkvalitativt snabbdistanspass, men det kändes mest sjukt… maniskt … ?