”Jag spelar vanlig”

Igår höll vi en föreläsning tillsammans med MISA Kompetens och deras kunder på vad vi kallar temat ”Jag spelar vanlig” där vi på möjligen lite för kort tid täckte ett stort och mycket viktigt område…

Jag spelar vanlig – Olle Ljungström

Kortfattat så kopplar vi under föreläsningen ”Förändringens fyra rum” och till samhällets syn på, och hantering av ”outsiders” i allmänhet och neuropsykiatriskt funktionshindrade i synnerhet, med slutsatserna att för att få resultat behövs:

  • Självbild, självkänsla och självförtroende ofta mycket begränsade (ibland obefintlig)
  • Behöver terapi och coaching … men inte i form av anpassning till normativitet
  • För ”Outsiders” är anpassning = förvirring (inte inspiration & inte nöjdhet)
  • Arbetsuppgifter och arbetssituation anpassade till intresse och energinivå är avgörande för framgång och prestation.

 

”En omöjlig uppfinning”

Har precis publicerat en ny blogg på IHMs hemsida om Mats Lewans nya bok ”En omöjlig uppfinning” och den fantastiska historien bakom Andrea Rossis E-cat.

Här är länken till Mats Lewans blogg där boken kan köpas

Och här länken till bloggen på IHMs hemsida.

Här följer texten:

En omöjlig uppfinning …

… skulle du säkert tänka om du hörde att någon byggt en apparat, som ser ut ungefär som ett avgassystem med diverse kopplingar, rör och ledningar, men som samtidigt kan lösa världens energi- och miljöproblem. Rent vatten och billigare mat, råvaror, transporter, värme, kyla. Allt som har med energi att göra. Samtidigt. Med bränsle som är i princip gratis. Det låter för bra för att vara sant, eller hur?

En omöjlig uppfinning, är också namnet på nyutgiven bok,www.AnImpossibleInvention.com, där journalisten Mats Lewan från tidningen Ny Teknik beskriver utvecklingen kring den Italienska uppfinnaren och entreprenören Andrea Rossis E-cat eller ”Katten” som den kallas på nätforum. Genom att värma en kombination av bland annat väte och nickelpulver uppstår en reaktion som avger mer värme än vad som är teoretiskt möjligt vid en kemisk reaktion. Efter mätningar genomförda i maj 2013 av ett mycket erfaret team forskare från universiteten i Uppsala, Bologna och KTH, finansierade av bland annat Vattenfall, (www.elforsk.se/Aktuellt/Svenska-forskare-har-testat-Rossis-energikatalys…) , konstaterades bland annat att:

”… An anomalous heat production was indicated in both experiments. The 116-hour experiment also included a calibration of the experimental set-up without the active charge present in the E-Cat HT. In this case, no extra heat was generated beyond the expected heat from the electric input. Computed volumetric and gravimetric energy densities were found to be far above those of any known chemical source. Even by the most conservative assumptions as to the errors in the measurements, the result is still one order of magnitude greater than conventional energy sources.”

Helt fantastiskt, men ändå möts rapporten av en öronbedövande tystnad. De flesta inom forskarvärlden avfärdar Katten som så osannolik att den inte finns. Bedrägeri ropar de, utan att titta närmare. Den rådande världsbilden inom teoretisk fysik är bevis nog för dem. Det som gör det kategoriska avståndstagandet märkligt är att det trots allt gjorts hundratals experiment och mätningar under flera decennier, av många oberoende forskare i olika världsdelar, som visar på motsatsen (www.lenr-canr.org), även om ingen varit i närheten av att producera samma effekt som Katten. Många forskare är dessutom överens om att de rådande teorierna inom kärnfysik inte alltid verkar stämma med verkligheten. Inom områden som plasmafysik och nanoteknologi, händer det ibland saker som ännu inte kan förklaras teoretiskt.

En annan anledning till tystnaden kan vara att vi har att att göra med en riktigt fet svart svan där ett stort antal karriärer, budgetar, företag och kanske länder, står på spel inom vitt skilda områden. Att ingen vågar sticka ut hakan och att etablissemanget känner sig hotat av en så revolutionerande uppfinning är inte så konstigt. Machiavelli hade rätt i att:

”… det inte finns något svårare att utföra, inget mer osäkert eller farligt att hantera än att initiera en ny ordning, för innovation har sina fiender bland alla dem som tjänat på den gamla ordningen och endast ljumma anhängare i alla dem som kan ha nytta av den nya.”

Men, tänker du, om nu detta är så stort och viktigt, så borde väl åtminstone tidningar eller TV rapportera? Det trodde jag själv skulle ske när jag började följa utvecklingen för drygt tre år sedan. Några små inslag har gjorts, men främst med fokus på bedrägeriscenariot. AP hade en journalist på plats vid ett test, men hans uppgift var inte att rapportera om den revolutionerande tekniken utan att avslöja bluffen. När det inte gick blev det ingen artikel.

Mats Lewan gjorde alltså det ingen annan vågade och har under de senaste tre åren skrivit ett antal artiklar i Ny Teknik, bland annat,www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/energi/article3697489.ece . Då ämnet i princip betraktas som tabu inom vetenskapen, har kritiken mot hans rapportering har varit hård och ibland närmast hotfull, vilket han beskriver ingående i sin bok. Så här beskriver Mats Lewan den absurda situation han hamnade i när han valde att rapportera:

”Jag reflekterade över all skepsis och misstänksamhet jag mött på vägen. Ett exempel jag erinrade mig var det mediagranskande radioprogrammet Medierna i Sveriges Radio som i november 2011 ägnade ett långt inslag åt att kritisera min rapportering, utan någon egentlig kunskap om själva tekniken. … Jag ansåg att det var nödvändigt att undersöka fenomen och idéer med så stor potential, så långe det fanns minsta lilla tro på att det skulle fungera. Och jag tyckte det vore ett ännu större misstag att missa sådana möjligheter än att undersöka något som kanske inte fungerade.”

I boken beskriver Mats Lewan hur detta etiska ställningstagande fått honom att fortsatta rapportera, men hela tiden med en gnagande osäkerhet. Det var ju faktiskt han som satte sin karriär på spel och inte kritikerna som satt hemma i soffan och ropade medlöpare. Så trots att Mats deltagit vid ett flertal tester och själv genomfört en del mätningar var det först efter Uppsala-rapporten i maj 2013 som han blev helt övertygad om att Katten fungerade. Han sammanfattar här varför:

”… den här gången hade mätningen gjorts fyra dygn i sträck och med en betydligt högre stringens än alla tidigare mätningar på Rossis teknik, bland annat de fyra jag själv varit inblandad i. Trots att Levi [medlem av Uppsala/KTH/Bologna teamet] varit mycket försiktig i alla antaganden drog han slutsatsen att reaktorn fungerat stabilt hela tiden och producerat ungefär sex gånger mer energi än den elektriska energi som matats in. Men det som gjorde allra störst intryck på mig var en bild i rapporten, särskilt efter att jag pratat om den med Levi. Bilden föreställde en reaktor som höll på att gå sönder när reaktionen plötsligt skenade utom kontroll. Två starka klargula ljussken, som två solar, tycktes lysa genom både stål och keramik. Det var reaktionen som blivit så het att delar av reaktorn glödde. Och det var inte elpatronerna som stod för värmen – de syntes som svarta skuggor mot den heta reaktionen.”

Att övriga traditionella medier inte vågade ta i ämnet har sin förklaring i händelser för 25 år sedan och den brokiga historien bakom kall fusion, eller LENR (Low Energy Nuclear Reaction) som det oftast kallas numera. Vi går inte närmare in på den historien här, men kan konstatera att de som kritiserade området 1989 lyckades med att få nästan all forskning inom området att upphöra, oavsett vilken agenda de hade. De som forskat inom området sedan dess har till stor del gjort det på egen hand och i princip utan budget. Karriärmöjligheterna har varit noll, eller snarare negativa. De som som uttalar sig är oftast rutinerade forskare som varit med sedan 1989 och inte har så mycket karriär att förlora längre. Rapportering sker i princip uteslutande på nätet, exempelvis på www.e-catworld.com eller på tidigare nämnda www.lenr-canr.org . Min förhoppning är att detta ändras och att universiteten fylls med nya unga forskartalanger som vill ägna sig åt detta revolutionerande område. Det vore också fantastiskt om våra svenska universitet, som i Uppsala, fortsätter ha modet att stå i frontlinjen.

Men vad är det då som gör att forskarvärlden reagerar så kraftigt och så negativt? Det handlar dels om att sekelgamla teorier ställs på ända, men kanske ännu mer om det svårsmälta i att en ensam uppfinnare säger sig ha funnit något av den Heliga Graalen inom fysik. Det vill säga mer eller mindre fri energi.

Vissa forskare är emellertid klarsynta, blir intresserade och börjar jobba med att anpassa teorierna till den nya verkligheten, men de flesta stöter ifrån sig, blundar eller går till attack, med personangrepp och argument som inkompetens, bedrägeri, med mera. Och nu helt utan att använda fakta och bevis, vilka annars är så viktiga för fysiker. Det blir för mycket att ta in och ner-sidan är i många fall mycket större än möjligheterna när karriärer, prestige och budgetar vägs in. Bara en så enkel sak som att Katten gör alla kärnfysikers våta dröm ITER* överflödig. Låt oss konstatera att det finns en viss risk för motsättningar och att vi kan förvänta oss fortsatt motstånd på alla plan där befintliga intressen står på spel.

Så vad händer nu? Närmast i tiden väntar vi på att Uppsala/KTH/Bologna-teamet skall bli klara med, och publicera resultatet från, det långtidstest som pågått sedan i höstas. Eventuellt kommer det att ske i sommar. Resultatet kommer med säkerhet att vara positivt precis som från tidigare test, men den intressanta frågan är hur omvärlden kommer att reagera? Är världen redo att ta till sig en ny teknologi som förändrar och påverkar allt? En teknologi jämförbar med både elektriciteten eller ångmaskinen?

Min första reaktion är – Ja! Men efter att ha följt historien så ingående som jag gjort, så ökar min osäkerhet. Stora intressen står på spel och motståndet mot förändringar är mycket starkare än vad jag anade.

Detta kommer nästa blogg att handla om. Där kommer jag att gå närmre in på personligheter, förändringsbenägenhet och analysera hur olika drivkrafter påverkar våra beteenden, både som enskilda och i grupp. Det är ett område jag tycker är mycket intressant. Jag lämnar er där, med tanken på att någonstans inte allt för långt bort, står kanske just nu en Katt och kokar vatten på ett sätt som kommer att förändra vår värld på sätt vi ännu knappt kan ana.

Torkel Nyberg, www.sifferkoll.se

* ITER är en anläggning för forskning inom varm fusion som byggs i södra Frankrike, med en prislapp på 150 miljarder kronor.

Ljudet av en sko!

Är kanske inte första man tänker på då det gäller löparskor, men …. Jag är verkligen överaskad av att mina nya tävlingsskor låter så bra. Ett härligt distinkt klipp i varje steg och kanske den bästa respons jag någonsin känt i ett par löparskor (möjligen bortsett från spikskor på tartan…)

adizero takumi ren

adizero takumi ren

Förutom test på löpband, nu en sväng runt djurgården i söndags och runt kungsholmen idag i knapp 5 fart, med lite inslag av 4-tempo (tävlingsfart halvmara). Grymt!!!

Här är dom; mina nya Adidas adizero takumi ren (som jag har betalat för…)

Superbra recension av BTJ

som vi tycker har fångat det mest centrala i det vi vill förmedla. Kul helt enkelt!

(BTJ är f.d. Bibliotekstjänst om någon undrar)

”… Boken är skriven på ett kreativt sätt och återger brevväxling, löpande text och även bilagor i form av självskattningar och analyser. En mycket självutlämnande bok som ger insikt i och en förståelse för den kamp som ständigt pågår men som också lyfter fram fördelar och styrkor vilket är viktigt att ta fasta på.”

Katharina Jacobsson, BTJ, (Häftepos 14110083)

Vem har sagt att livet ska vara lätt?

Ny blog på IHMs hemsida

Inre motivation. Det blir min spontana och tveklösa koppling till Torkels senaste inlägg om att möjliggöra ökad produktivitet på arbetsplatsen. Förvisso har jag hög impulsbenägenhet – det kommer liksom med diagnosen – men tack och lov kan jag här tryggt luta mig tillbaka och vila i en djup, omfamnande och behaglig famn av forskning. För det är inte bara är jag som anser att inre motivation är central, för att inte säga avgörande. När Försvarsmakten gav Försvarshögskolan i uppdrag att reda ut vilken typ av ledarskap som bäst ökar och bibehåller effektivitet så blev svaret Utvecklande ledarskap. Vad lämpligt att vi jobbar med UL på IHM då 🙂

Men mer om det i min nästa blogg och nu till vad som både ger mig och gnager på min inre motivation. Här kommer ett utdrag ur Halvhalt – min och Torkels självbiografi – när varken diagnos eller medicin var på plats. Dock medvetenheten.

Under ett av Torkels och mina samtal fick jag fatt på att jag har svårt att se livet på lång sikt. Det verkar helt enkelt som att jag inte vet vad som är viktigt för mig. Så sjukt skit-ofta i mitt liv har jag känt att jag saknar livsglädje och att det påverkar mina långsiktiga mål. Den värdering som jag under dom senaste fem åren har klassat som min i särklass viktigaste är meningsfullhet.

Med meningsfullhet menar jag att det är viktigt för mig att känna att det jag tänker, känner och gör är meningsfullt. Men som synes så är jag ju minst sagt ambivalent i vad jag känner, tänker och gör. Detta är ett huvudproblem när man som jag är så impuls- och känslostyrd.

Att vara i meningsfullhet, som är min mest prioriterade värdering, är alltså det allra, allra svåraste för mig. För vad fan är det egentligen som är meningsfullt just nu? Imorgon? Nästa vecka eller om en månad? Jag vet ju oftast inte det, och jag gissar det är därför värderingen är så viktig för mig. Det är så svårt att hitta dit så jag kan så sällan vara där. Jag säkerställer alltså mitt misslyckande i och med att inte få vara där! Men jag säkerställer samtidigt den ständiga och för mig livsnödvändiga jakten på adrenalin.

Nu kom jag av banan en sväng, men nu tillbaka till samtalet med Torkel. Han sa plötsligt att det verkar som att jag faktisk inte har några som helst långsiktiga mål, utan ser saker på veckobasis. Hans tolkning var att det handlar om ADHD kopplat till tvångssyndrom. Ja, jag vet! Inget nytt där Einstein-aspie! Men hur ska jag göra för att kunna se saker och ting långsiktigt då?

För att överhuvudtaget fixa en bra dag ställer jag ju klockan på fem. Och efter kaffet kör jag ju core under minst 30 minuter och 30 minuter av 60 innebär ju halva dagens träningsdos. MEN! Det är ju bara hälften och här gäller det alltså då att få till nästa halva också. Åhhhhh va jobbigt!!

Man kan säga att det är en ständig jakt att vara jag.

En jakt på att orka få till dagens träning. En jakt på att ha ordning och koll på läget. Hålla igång. Rörelse hela tiden. Det fås genom att jobba hårt, träna massor, plugga mycket, hålla mina klasser på Sats, städa för mycket. Ofta. Igen. Alltid. Om och om igen för jag blir ju aldrig klar. Det blir man inte i en ständig jakt efter adrenalin.

Det här gör att jag bara inte orkar tänka längre fram i tiden än maximalt en vecka. Så långsiktiga mål? Orkar inte! Föreställ dig en månad med alla mina måsten. För mig innebär det jobbiga känslor. Träningen är inte någon belöning utan ett måste. Dag i ut och dag in, vecka ut och vecka in, månad ut och månad in, år ut och år in, decennium ut och decennium in ska den dagliga jävla träningen på minst en timme in där i schemat. Och när den är fixad är det nästa ovan nämnd grej av OCD-karaktär.

Alltid göra något. Ständig rörelse. På väg. Annars duger jag inte. Har jag inte gjort klart så har jag gjort fel. Har jag gjort fel så är jag fel. Känslan som genomsyrar mig då är så svår att leva med för mig. Det är gropen.

Och det innebär att jag dag efter dag fortsätter i samma mönster. Oftast utan ifrågasättande. För det verkar inte tjäna någonting till. Jag orkar bara inte att bryta.

Jag väljer att se det som självmedicinering i väntan på något bättre.”

Förhoppningsvis delar du inte min ovan beskrivna verklighet. Faktum är att jag inte ens själv gör det längre. Alla fall inte alls på samma sätt nu, snart ett år efter ADHD-diagnosen och den magnifika medföljande medicinens inverkan.

Hursomhelst, inre motivation kopplad till min premiumvärdering meningsfullhet och Torkels blogg om produktivitet, så står det klart för mig att grunden är medvetenhet. Var och en – alltså du och jag – behöver veta vad som är viktigt för oss och utifrån det och så gott vi kan, göra viktiga val.

Ett viktigt val kan vara att jobba med det som är meningsfullt. Det kommer jag att göra på IHM imorgon när jag ska på kundmöte på Aleris. Och på måndag den 31 mars när IHM Personligt Ledarskap kör igång med mig som ledarhund – tjohooo! För att inte tala om på lördag den 29 mars när bland annat jag och många av mina Sats-kollegor kör Spin of Hope-pass på flera Satscenter! Om du inte redan visste det så kan jag berätta att Spin of Hope innebär att vi cyklar till förmån för Barncancerfonden. Så OM vi inte ses dessförinnan så ses vi på lördag kl. 07.00 på Sats Fridhemsplan.

Välkommen och varm kram från Therese

En störd medarbetare i varje arbetsgrupp

Ny blogg på IHMs hemsida

”Ett barn i varje klass” är titeln på en bok skriven av Christopher Gillberg*, där han med stöd av sin forskning beskriver hur vanligt det är med till exempel ADHD, ADD och Aspergers syndrom (AS) bland skolbarn. Här vill jag göra en koppling till arbetslivet, arbetsgruppen och affärsnytta. För om ett barn i varje klass har något av dessa dolda handikapp, så är det rimligt att anta att samma fördelning gäller på de flesta arbetsplatser.

Min erfarenhet är att det inte alls är ovanligt att den mest kreativa och drivande medarbetaren, den bästa säljaren, läraren, programmeraren, revisorn eller konstruktören på firman lider av något av dessa dolda handikapp. Det ligger så att säga i sakens natur då mitt emellan eller halvfart generellt sett inte existerar för oss. Vi är antingen AV eller PÅ – antingen i topp eller på botten prestationsmässigt. Och skillnaden mellan att högprestera och att inte prestera alls kan ofta vara hårfin och inte alltid lätt att förstå. Inte ens för oss själva.

Frågan till dig som är i någon form av ledande position är då givetvis hur medveten du är om detta. Nyttjar du vår kompetens maximalt, eller skulle du kunna göra enkla förändringar som dramatiskt ökade vår effektivitet om du var medveten om sambanden? Hur skulle det påverka resultatet i din verksamhet?

För att förstå vad som kan göras väljer jag att gå tillbaka till klassrummet för att titta på vilken skolmiljö som normalt fungerar bäst. Stor enighet råder om att ordning, struktur, lugn och förutsägbarhet är extremt viktigt. Många av oss har svårt att koncentrera oss i högljudda miljöer eller där det är mycket folk i rörelse. Att skapa en miljö som möjliggör koncentration och arbetsro är centralt och ibland kan mycket små åtgärder vara avgörande för arbetsresultatet.

För oss med AS kan dessutom möten och aktiviteter som främst är av social karaktär rent av vara destruktiva. De tar bara bort fokus och energi från det som är viktigt – själva arbetsuppgiften och den affärsmässiga nyttan. Det som ger energi till många medarbetare – kreativ miljö, teambuilding, brainstorming, sociala aktiviteter – kommer tvärtom att dränera många av oss med AS på vår.

Resultatet blir stor variation i effektivitet. Vissa dagar överpresterar vi med enorm energi och stort fokus. Vi kan vara drivande, kreativa och produktiva. Andra dagar händer inget. Ökad effektivitet nås förstås genom att ta bort energitjuvarna. Exakt vad det handlar om är givetvis individuellt, men att ta en titt på arbetsmiljö, arbetsschema och kommunikation är en bra start.

Så, om målet är ökad produktivitet på arbetsplatsen, så anser jag att det är viktigt att försöka förstå de behov som vi med våra dolda handikapp har. Visst handlar det om ytterligheter. Men med ökad förståelse för ytterligheterna så ökar även förståelsen för mittfåran, då faktiskt en hel del av de svårigheter och personligheter jag beskrivit berör även de lite mer normalstörda medarbetarna.

Med vänlig hälsning, Torkel (INTP)