Vem har sagt att livet ska vara lätt?

Ny blog på IHMs hemsida

Inre motivation. Det blir min spontana och tveklösa koppling till Torkels senaste inlägg om att möjliggöra ökad produktivitet på arbetsplatsen. Förvisso har jag hög impulsbenägenhet – det kommer liksom med diagnosen – men tack och lov kan jag här tryggt luta mig tillbaka och vila i en djup, omfamnande och behaglig famn av forskning. För det är inte bara är jag som anser att inre motivation är central, för att inte säga avgörande. När Försvarsmakten gav Försvarshögskolan i uppdrag att reda ut vilken typ av ledarskap som bäst ökar och bibehåller effektivitet så blev svaret Utvecklande ledarskap. Vad lämpligt att vi jobbar med UL på IHM då 🙂

Men mer om det i min nästa blogg och nu till vad som både ger mig och gnager på min inre motivation. Här kommer ett utdrag ur Halvhalt – min och Torkels självbiografi – när varken diagnos eller medicin var på plats. Dock medvetenheten.

Under ett av Torkels och mina samtal fick jag fatt på att jag har svårt att se livet på lång sikt. Det verkar helt enkelt som att jag inte vet vad som är viktigt för mig. Så sjukt skit-ofta i mitt liv har jag känt att jag saknar livsglädje och att det påverkar mina långsiktiga mål. Den värdering som jag under dom senaste fem åren har klassat som min i särklass viktigaste är meningsfullhet.

Med meningsfullhet menar jag att det är viktigt för mig att känna att det jag tänker, känner och gör är meningsfullt. Men som synes så är jag ju minst sagt ambivalent i vad jag känner, tänker och gör. Detta är ett huvudproblem när man som jag är så impuls- och känslostyrd.

Att vara i meningsfullhet, som är min mest prioriterade värdering, är alltså det allra, allra svåraste för mig. För vad fan är det egentligen som är meningsfullt just nu? Imorgon? Nästa vecka eller om en månad? Jag vet ju oftast inte det, och jag gissar det är därför värderingen är så viktig för mig. Det är så svårt att hitta dit så jag kan så sällan vara där. Jag säkerställer alltså mitt misslyckande i och med att inte få vara där! Men jag säkerställer samtidigt den ständiga och för mig livsnödvändiga jakten på adrenalin.

Nu kom jag av banan en sväng, men nu tillbaka till samtalet med Torkel. Han sa plötsligt att det verkar som att jag faktisk inte har några som helst långsiktiga mål, utan ser saker på veckobasis. Hans tolkning var att det handlar om ADHD kopplat till tvångssyndrom. Ja, jag vet! Inget nytt där Einstein-aspie! Men hur ska jag göra för att kunna se saker och ting långsiktigt då?

För att överhuvudtaget fixa en bra dag ställer jag ju klockan på fem. Och efter kaffet kör jag ju core under minst 30 minuter och 30 minuter av 60 innebär ju halva dagens träningsdos. MEN! Det är ju bara hälften och här gäller det alltså då att få till nästa halva också. Åhhhhh va jobbigt!!

Man kan säga att det är en ständig jakt att vara jag.

En jakt på att orka få till dagens träning. En jakt på att ha ordning och koll på läget. Hålla igång. Rörelse hela tiden. Det fås genom att jobba hårt, träna massor, plugga mycket, hålla mina klasser på Sats, städa för mycket. Ofta. Igen. Alltid. Om och om igen för jag blir ju aldrig klar. Det blir man inte i en ständig jakt efter adrenalin.

Det här gör att jag bara inte orkar tänka längre fram i tiden än maximalt en vecka. Så långsiktiga mål? Orkar inte! Föreställ dig en månad med alla mina måsten. För mig innebär det jobbiga känslor. Träningen är inte någon belöning utan ett måste. Dag i ut och dag in, vecka ut och vecka in, månad ut och månad in, år ut och år in, decennium ut och decennium in ska den dagliga jävla träningen på minst en timme in där i schemat. Och när den är fixad är det nästa ovan nämnd grej av OCD-karaktär.

Alltid göra något. Ständig rörelse. På väg. Annars duger jag inte. Har jag inte gjort klart så har jag gjort fel. Har jag gjort fel så är jag fel. Känslan som genomsyrar mig då är så svår att leva med för mig. Det är gropen.

Och det innebär att jag dag efter dag fortsätter i samma mönster. Oftast utan ifrågasättande. För det verkar inte tjäna någonting till. Jag orkar bara inte att bryta.

Jag väljer att se det som självmedicinering i väntan på något bättre.”

Förhoppningsvis delar du inte min ovan beskrivna verklighet. Faktum är att jag inte ens själv gör det längre. Alla fall inte alls på samma sätt nu, snart ett år efter ADHD-diagnosen och den magnifika medföljande medicinens inverkan.

Hursomhelst, inre motivation kopplad till min premiumvärdering meningsfullhet och Torkels blogg om produktivitet, så står det klart för mig att grunden är medvetenhet. Var och en – alltså du och jag – behöver veta vad som är viktigt för oss och utifrån det och så gott vi kan, göra viktiga val.

Ett viktigt val kan vara att jobba med det som är meningsfullt. Det kommer jag att göra på IHM imorgon när jag ska på kundmöte på Aleris. Och på måndag den 31 mars när IHM Personligt Ledarskap kör igång med mig som ledarhund – tjohooo! För att inte tala om på lördag den 29 mars när bland annat jag och många av mina Sats-kollegor kör Spin of Hope-pass på flera Satscenter! Om du inte redan visste det så kan jag berätta att Spin of Hope innebär att vi cyklar till förmån för Barncancerfonden. Så OM vi inte ses dessförinnan så ses vi på lördag kl. 07.00 på Sats Fridhemsplan.

Välkommen och varm kram från Therese

En störd medarbetare i varje arbetsgrupp

Ny blogg på IHMs hemsida

”Ett barn i varje klass” är titeln på en bok skriven av Christopher Gillberg*, där han med stöd av sin forskning beskriver hur vanligt det är med till exempel ADHD, ADD och Aspergers syndrom (AS) bland skolbarn. Här vill jag göra en koppling till arbetslivet, arbetsgruppen och affärsnytta. För om ett barn i varje klass har något av dessa dolda handikapp, så är det rimligt att anta att samma fördelning gäller på de flesta arbetsplatser.

Min erfarenhet är att det inte alls är ovanligt att den mest kreativa och drivande medarbetaren, den bästa säljaren, läraren, programmeraren, revisorn eller konstruktören på firman lider av något av dessa dolda handikapp. Det ligger så att säga i sakens natur då mitt emellan eller halvfart generellt sett inte existerar för oss. Vi är antingen AV eller PÅ – antingen i topp eller på botten prestationsmässigt. Och skillnaden mellan att högprestera och att inte prestera alls kan ofta vara hårfin och inte alltid lätt att förstå. Inte ens för oss själva.

Frågan till dig som är i någon form av ledande position är då givetvis hur medveten du är om detta. Nyttjar du vår kompetens maximalt, eller skulle du kunna göra enkla förändringar som dramatiskt ökade vår effektivitet om du var medveten om sambanden? Hur skulle det påverka resultatet i din verksamhet?

För att förstå vad som kan göras väljer jag att gå tillbaka till klassrummet för att titta på vilken skolmiljö som normalt fungerar bäst. Stor enighet råder om att ordning, struktur, lugn och förutsägbarhet är extremt viktigt. Många av oss har svårt att koncentrera oss i högljudda miljöer eller där det är mycket folk i rörelse. Att skapa en miljö som möjliggör koncentration och arbetsro är centralt och ibland kan mycket små åtgärder vara avgörande för arbetsresultatet.

För oss med AS kan dessutom möten och aktiviteter som främst är av social karaktär rent av vara destruktiva. De tar bara bort fokus och energi från det som är viktigt – själva arbetsuppgiften och den affärsmässiga nyttan. Det som ger energi till många medarbetare – kreativ miljö, teambuilding, brainstorming, sociala aktiviteter – kommer tvärtom att dränera många av oss med AS på vår.

Resultatet blir stor variation i effektivitet. Vissa dagar överpresterar vi med enorm energi och stort fokus. Vi kan vara drivande, kreativa och produktiva. Andra dagar händer inget. Ökad effektivitet nås förstås genom att ta bort energitjuvarna. Exakt vad det handlar om är givetvis individuellt, men att ta en titt på arbetsmiljö, arbetsschema och kommunikation är en bra start.

Så, om målet är ökad produktivitet på arbetsplatsen, så anser jag att det är viktigt att försöka förstå de behov som vi med våra dolda handikapp har. Visst handlar det om ytterligheter. Men med ökad förståelse för ytterligheterna så ökar även förståelsen för mittfåran, då faktiskt en hel del av de svårigheter och personligheter jag beskrivit berör även de lite mer normalstörda medarbetarna.

Med vänlig hälsning, Torkel (INTP)

Diagnosexplosionen?

Finns Asperger eller ADHD på riktigt? Det är onekligen en intressant fråga som berörs  en del i vår bok. I princip handlar det ju om symptom och inte kemiskt/fysiskt mätbara avvikelser utan framförallt det faktum att vi av olika anledningar mår psykiskt dåligt. Att symptomen finns är ju uppenbart, och likaså att de är ett jätteproblem för oss som lever med dem. Och definitivt i det samhälle (och kanske främst grundskolan) vi lever i idag, där toleransen mot ”socialt” avvikande är låg.

Men så kanske inte var fallet för 20.000 år sedan, eller ens för 200 år sedan, och det kanske är därför våra gener lever kvar …

Det är ju lätt att tänka sig att ett rätt typiskt ADHD beteende med någon som ständigt är beredd att försvara, jaga, agera, känner lukter och hör ljud före alla andra, hade ett syfte i flocken och bidrog till dess överlevnad. Likaså som att ett typiskt Aspergerbeteende där någon ägnar enormt mycket fokus på att uppfinna en bättre fälla eller ett bättre vapen, bidrog till samma flocks överlevnad. Jämför sedan med dagens samhälle, där de allra flesta klarar sig väldigt bra genom att bara spela det sociala spelet på rätt sätt, utan att egentligen producera så mycket. Ja, ni förstår ni hur jag tänker. I yrkeslivet finns det givetvis roller för alla. Till och med vissa där vi passar väldigt bra. Men det bygger ju på en viss anpassning och att vi inte redan blivit knäckta i grundskolan, där våra behov i princip ignoreras.

För att förstå lite mer, har jag läst på om diagnos-kriget som pågått sedan 1997 och i princip började med en debattartikel av Christopher Gillberg & Sophie Ekman i DN.

GillbergEkmanArtikeln beskriver på ett utmärkt sätt det centrala i hela problematiken kring ADHD, Asperger m fl. diagnoser kopplat till skolan. Grundskolan är utan tvekan den miljö i samhället som är sämst anpassad för oss med neuropsykiatriska funktionshinder, och den är obligatorisk. Vi blir knäckta där, därför att systemet är så extremt anpassat till den normativa eleven (de 80% som befinner sig i mittfåran). De 20% som befinner sig ytterst på normalfördelningsskalan oavsett håll stöts ut, och i alltför många fall knäcks för livet. Inte bara av lärare och skolsystem utan även av de andra barnen eftersom de lämnas i en typ av miljö som ofta påminner mer om ”Flugornas Herre” än något annat. Alla som gått i skolan vet ju att det i varje klass fanns till exempel ett mobbat barn, ett väldigt stökigt barn och ett väldigt tystlåtet barn. Som alla av bland annat dessa anledningar hade svårt att hänga med i undervisningen. I alla fall svårt att uppfylla kraven på lektionstid. Eller bara vantrivdes något fruktansvärt.

Så varför är sanningen så kontroversiell? Eller är den det egentligen?

Delvis handlar det om frågeställningen: Vems fel är det? Individens (generna)? Föräldrarnas (uppfostran)? Skolans (undervisningen)? Samhällets (skolsystemet som sådant)? Utvecklingen (vi är trots allt fortfarande jägare/samlare genetiskt)?

För att analysera vidare kan man titta på vilka kritikerna är och hur de agerar. Det viktiga verkar vara att hitta en syndabock. Det är alltid bra opinionsmässigt att skylla på läkemedelsbolagen och så skyller man samtidigt på de läkare som skriver ut medicinen. Man skjuter helt enkelt på budbäraren. Kampen blir politisk istället. En kamp som handlar om att få formulera problemet, inte om att lösa det.  

En blandning av sociologer, psykologer, några läkare och scientologer förstås känner som sagt att de vill sälja idén att det är läkemedelsbolagen som hittat på mina symptom; min extrema trötthet, och mina sociala problem! För att få sälja medicin. Och om det nu är så att de trots allt tror att symptomen finns, så är det framförallt viktigt för dem att jag inte får medicin …  Man kan undra vad det beror på?

Scientologerna är lättast att förstå. De säljer ju sin egen mirakelkur komplett med UFO och rymdvarelser, så där är agendan tydlig; minskad medicinering=fler scientologer. Men var kommer de övriga in i bilden? Att sociologer och många psykologer och en del läkare, gärna ser att det är miljön det är fel på och inte generna typ, har kanske sina politiska orsaker? Det ligger ju som de flesta vet nära tillhands att analysera världen i form av grupper/kollektiv/minoriteter/klasser/etc. utan att egentligen bry sig om själva individen. Så där finns kanske en förklaring? Det kollektiva syftet är då i deras värld naturligtvis överordnat den enskilda individens välmående. Och som sagt, för de flesta är problemformuleringen betydligt viktigare än lösningen. Som forskare inom sociologi är det det ett lågt pris att betala att något barn inte får medicin i syftet att sälja en föreläsning, typ.

”Some of you may die, but that is a sacrifice I am willing to make.”  – Lord Farquaad (Shrek)

För ingen ifrågasätter egentligen att medicin hjälper. I alla fall inte på kort sikt. Det är FÖR uppenbart att en stor andel faktiskt mår mycket bättre. Nej, man kritiserar för att det inte finns studier som visar vad som händer på lååång sikt. Surprise! Moment22 liksom … Jaså, du mår bra nu, men du kommer säkert må dåligt sen, så det är lika bra att du gör det nu också. Och så använder man ”drog”-argumentet, medlen är ju centralstimulerande, för att skrämmas och skapa opinion för sitt privata korståg.

Någonstans misstänker jag att det faktum att medicinen fungerar så pass bra är en jobbig nagel i ögat på kritikerna, eftersom det då inte går att använda läkemedelsbolagen som primär syndabock lika lätt. De får ju de allra flesta som det berör, och som har provat, emot sig.

MEN. Den viktiga frågan kvarstår. Det går att lindra problem relativt bra idag med medicin och terapi, men framförallt skolan är fortfarande sorgligt dåligt anpassad för oss med diagnoser. Den var det på 70-talet och den är det fortfarande. Just nu knäcks 120.000 barn i skolan varje dag. Det går för långsamt.

Hur viktigt är det att vara en del av flocken?

Äntligen tog jag mig till en biograf för att se filmen ”Återträffen” av Anna Odell. Filmen är rakt igenom genialisk i sitt sätt att beskriva hur maktspel, hierarkier och hackordning i grundskolan påverkar barnen, både då och senare i livet. Det är Anna Odells beskrivning, men implikationerna är långt större än så, och det är extremt bra gjort.

Filmen lämnar mig dock med frågan: Varför? Vad är det som gör att barn så öppet och vuxna sedan, mer förfinat, ägnar sig åt detta maktspel? Hur kan det komma sig det maktspel som beskrivs i filmen ändrar uttryck och blir till något som ibland till och med kallas ”social kompetens” och är helt accepterat?

Vad det handlar om är alltså att få vara en del av flocken, men kanske ännu mer om hur viktigt för det är för flocken att alla följer den sociala normen. Det har det handlat om sedan vår tid på savannen och beteendet finns tydligt beskrivet bland både Schimpansen och andra apor. Läs lite mer här i Scientific American.

Flocken har en maktstruktur och därmed följande sociala norm. Och med en maktstruktur följer en hierarki, och i en hierarki finns det helt naturligt en plats längst ner. Någon måste ha den platsen och ingenstans är detta tydligare än i grundskolan.

Så länge ingen utmanar den sociala normen så är allt frid och fröjd. Men med den sociala normen följer att man skall slicka uppåt och lyda order för att få vara med och bevaka sin position. Gör man rätt kan man avancera. Men är man längst ner i hackordningen och inte finner sig i det, genom att till exempel ifrågasätta, och att inte slicka tillräckligt så är det grund för att bli straffad. Enkelt.

Även om detta är ett problem på många ställen i samhället så är det som värst i skolan. Som vuxen har man ändå oftare möjlighet att välja eller byta flock. Eller kan välja att stå vid sidan, även om det inte är speciellt attraktivt. Vi har det trots allt inmurat i oss att det är lika med död att bli utstött, vilket faktiskt var exakt vad det innebar en gång i tiden på savannen.

Som barn är man dock mer eller mindre tvingad till en viss flock. Och att vara längst ner i hackordningen innebär ofta fysisk och psykisk misshandel och mobbning. Rädslan hos dem ovanför i hierarkin gör att de är beredda att utföra vad som helst för att undvika hamna i samma situation. De som känner till Milgrams experiment på 70-talet vet också att vi människor är beredda att gå mycket långt när vi anser oss bara ”lyda order”.

Så vart vill jag komma?

Jag tror att ökad medvetenhet om denna gruppdynamik är viktigt. Framförallt för att kunna förbättra skolan, genom att förhindra barn att ägna sig åt makthierarkier där. Där tycker jag att ”Återträffen” på ett strålande sätt visar exakt vad det handlar om genom att synlig-göra beteenden.

Vi ser det hos ledaren (alfahannen) i toppen, hans underhuggare (som ägnade sig mest åt misshandeln), alfahonan som fortfarande inte vill prata och även de som befann sig strax ovanför Anna i hierarkin och som i sin rädsla för att bli utstötta valde att leka med henne när inga andra alternativ fanns (ensamheten är värre och det ingår i den sociala normen att vara social). Uppenbarligen ett beteende svårt att förlikas med, även som vuxna. Intressant! Och Tack Anna Odell för att du satt fingret på något så fundamentalt!

Det finns naturligtvis kopplingar till diagnoser och sociala normer som går att utveckla vidare. Att ha Asperger och inte riktigt förstå sammanhangen och de sociala normerna (som barn i alla fall) gör ju ingenting lättare. Det vet jag.

Finns det naturlig behandling av ADHD/ADD/Asperger?

Såklart! All självmedicinering är en typ av naturlig behandling. Grunden, som jag alltid kommer in på, är att vi sannolikt har kroniskt låga nivåer av signalsubstanserna dopamin, noradrenalin, med flera. Och att vi hela tiden måste kompensera för det på något sätt för att finna meningsfullhet, eller helt enkelt orka leva.

De (för oss) vanligaste typerna av självmedicinering skriver jag om här. Både konstruktiv och destruktiv.

Eftersom jag är introvert och har Asperger och ADD så är det relativt enkelt för mig att vistas i min inre värld, bland mina specialintressen. Där finns källan till mycket dopamin för mig. Genom att kombinera detta med träning har jag klarat mig hyfsat. Det saknas dock energi för allt annat, och jag har alltid drabbats av extrem trötthet när yttre påfrestningar och krav har blivit för stora.

Behandling med KBT nämns ofta som en väg. Och KBT är bra. Om man vet vad syftet är. Och, om man är medveten om att den alltid har ett pris. För KBT är påfrestande. Den går ut på att förändra och anpassa beteenden så att de värsta fallgroparna kan undvikas, vilket har en positiv nettoeffekt.  Men att anpassa sig och spela normal har ett pris i minskad autenticitet och ansträngning. Så tröttheten kommer i alla fall.

På sätt och vis innebär det faktum att man har Asperger att man ständigt ägnar sig åt egen (strukturerad och omedveten) KBT. Genom åren så lär man sig mer och mer om hur de normativa människorna fungerar och lär sig anpassning (när man önskar sådan).

Sammanfattningsvis tror jag den bästa naturliga behandlingen är att ÖKA MEDVETENHETEN om vilka metoder av självmedicinering som finns tillgängliga och att just dessa beteenden är just självmedicinering.

Sen tänker jag mycket på att många av problemen både börjar i grundskolan och att många av följdproblemen i vuxen ålder har att göra med att denna skola är så sorgligt dåligt anpassad till barn med dessa diagnoser och beteenden. Mer om det senare.

 

Ska man behandla ADHD/ADD med amfetamin?

Svaret är solklart JA, om det har den effekt på livskvaliteten som jag och Therése upplever.

concJag äter nu efter att ha provat lite olika doser sedan diagnosen för en dryg månad sedan 27 mg C:a (kapslar) på morgonen och fyller på med 10 mg R:n (tabletter) på eftermiddagen vid behov. Är inte klar med doseringstesterna ännu, men effekten är stor. Framförallt har den trötthet som jag så länge känt dagligen, och som gjort att jag minst två av tre dagar varit tvungen att sova minst en timme under dagen, i sort sett försvunnit. Några enstaka gånger har jag blivit så klubbad som jag nästan var varje dag sedan jag började äta. Och knappt alls sedan jag började fylla på med Ritalin på eftermiddagen. Energin att ta tag i grejer har också ökat markant; från att ha känslan av en våt filt som gör det omöjligt att prestera mer än absolut nödvändigt, till att faktiskt vilja göra saker (även om det är en bit kvar, tyvärr).

Medicinen ger helt klart en ökad känsla av välbefinnande och ökat lugn i form av mindre extrem trötthet och ångest/stress. Skönt. För första gången finns ett litet hopp om att kanske inte behöva fortsätta kämpa lika hårt för att nå den där känslan av ”vardagslycka” som jag hört talats om, men som jag bara sett som ett hån tidigare. I min värld har välbefinnandet oftast varit en produkt av ofta hårt arbete, extrema situationer eller total avstängning från omvärlden. Kanske är det inte så för alla?

 

Hur får jag mitt barn med aspergers att gå ner i vikt?

Är ytterligare en fråga jag fann i loggen. Svaret är faktiskt ganska likt. Snabba kolhydrater (socker) är nämligen både en starkt bidragande orsak till övervikt, samt lättillgänglig självmedicinering mot Asperger/ADHD/ADD. Kolhydrater har i stort sett samma kemiska sammansättning som centralstimulantia men i lägre koncentration. Man behöver helt enkelt äta mycket för att få effekt.

Men, effekten är lugn och ro, bedövning, ”aporna på axeln” tystnar och välbefinnandet ökar, vilket ger möjlighet att koncentrera sig, osv. Samma effekt som gör att centralstimulerande medicin ofta har bra effekt. Vår tes är att detta gäller så väl Asperger som ADHD/ADD. Överlappningen är stor och grundproblemen desamma; låga grundnivåer av dopamin och noradrenalin, vilket är anledningen till den stora korrelationen mellan NPF och ätstörningar i olika former.

Det är en stor utmaning att bryta mönster och byta typ av självmedicinering, men det är med detta i åtanke som man måste börja. Av erfarenhet vet jag att vi med Asperger slåss mot ett socialt utanförskap där normerna i samhället ställer höga krav på ansträngning för att passa in. Att fly till enkel självmedicinering är då en enkel väg, men den är också ofta helt NÖDVÄNDIG för ÖVERLEVNAD. Denna kan finnas i mat men i AS-fallet ofta även i specialintressen och där finns kanske en väg.

 

 

 

Hur skall man säga till en adhd person att ta det lite lugnare?

Är en mycket intressant fråga som dök upp som en söksträng i vår hemsidelogg. För att kunna svara på frågan måste man först ta hänsyn till anledningen till att personen i fråga inte tar det lugnt. Vi kan utgå från att denne helt säkert, mycket gärna, skulle vilja göra det om det bara gick, eller om det inte hade ett alldeles för högt mentalt pris.

Vad det handlar om är att hålla sig flytande, att ha huvudet ovanför vattenytan så att man får luft, kan andas. För det som händer när man slutar röra sig, eller som man säger lugnar sig, är att livslågan slocknar, nästan bokstavligt. Och det är inte ett dugg skönt. Därför jagar man på så länge man orkar. Söker adrenalin söker endorfiner som kompenserar de i grunden låga niveårna av noradrenalin och dopamin som är en av orsakerna till olika beteenden vi förknippar med ADHD (och ADD även om just den impulsiva/hyperaktiva delen inte är så dominerande, jag blir t. ex. oftast bara extremt trött när lågan slocknar).

Så att säga till någon med ADHD att lugna ner sig är med andra ord oftast verkningslöst och reaktionen är möjligen en förskjutning från aktiv rörelse till aggression. Den kan snarare uppfattas som att någon ber en att dö en smula, och det är något man oftast är beredd att slåss emot.

För mig med AS och ADD är byte till en mer meditativ aktivitet oftast bra, som att ägna mig åt ett specialintresse. Även för personer med ADHD kan liknande metoder fungera. Till exempel kan dataspel vara bra då de ger en omedelbar effekt/kick. Det viktiga är att ersätta adrenalinpåslaget från rörelse/aggression med något lika bra. Vad som funkar är förstås individuellt, men de flesta har nog någon aktivitet som känns trygg. För många med ADHD är träning alldeles utmärkt, då det ger en relativt långvarig effekt på lugnet i kroppen.

Alltså, svaret på frågan är att det handlar om att ge möjlighet att ersätta adrenalinjakten med något likvärdigt som ger motsvarande tillskott av signalsubstanser på ett mer kontrollerat sätt. Om inte den möjligheten ges kommer det sannolikt inte att funka.

Lite ironi

Har fått sömntabletter utskrivna och kollade lite på FASS. Måste erkänna att oddsen för att Propavan skall funka känns sådär …  (om man har tur är man förstås just den där hundrade personen)

Biverkningar
Vanligast (mer än 1 person av 100): Dåsighet