Diagnosexplosionen?

Finns Asperger eller ADHD på riktigt? Det är onekligen en intressant fråga som berörs  en del i vår bok. I princip handlar det ju om symptom och inte kemiskt/fysiskt mätbara avvikelser utan framförallt det faktum att vi av olika anledningar mår psykiskt dåligt. Att symptomen finns är ju uppenbart, och likaså att de är ett jätteproblem för oss som lever med dem. Och definitivt i det samhälle (och kanske främst grundskolan) vi lever i idag, där toleransen mot ”socialt” avvikande är låg.

Men så kanske inte var fallet för 20.000 år sedan, eller ens för 200 år sedan, och det kanske är därför våra gener lever kvar …

Det är ju lätt att tänka sig att ett rätt typiskt ADHD beteende med någon som ständigt är beredd att försvara, jaga, agera, känner lukter och hör ljud före alla andra, hade ett syfte i flocken och bidrog till dess överlevnad. Likaså som att ett typiskt Aspergerbeteende där någon ägnar enormt mycket fokus på att uppfinna en bättre fälla eller ett bättre vapen, bidrog till samma flocks överlevnad. Jämför sedan med dagens samhälle, där de allra flesta klarar sig väldigt bra genom att bara spela det sociala spelet på rätt sätt, utan att egentligen producera så mycket. Ja, ni förstår ni hur jag tänker. I yrkeslivet finns det givetvis roller för alla. Till och med vissa där vi passar väldigt bra. Men det bygger ju på en viss anpassning och att vi inte redan blivit knäckta i grundskolan, där våra behov i princip ignoreras.

För att förstå lite mer, har jag läst på om diagnos-kriget som pågått sedan 1997 och i princip började med en debattartikel av Christopher Gillberg & Sophie Ekman i DN.

GillbergEkmanArtikeln beskriver på ett utmärkt sätt det centrala i hela problematiken kring ADHD, Asperger m fl. diagnoser kopplat till skolan. Grundskolan är utan tvekan den miljö i samhället som är sämst anpassad för oss med neuropsykiatriska funktionshinder, och den är obligatorisk. Vi blir knäckta där, därför att systemet är så extremt anpassat till den normativa eleven (de 80% som befinner sig i mittfåran). De 20% som befinner sig ytterst på normalfördelningsskalan oavsett håll stöts ut, och i alltför många fall knäcks för livet. Inte bara av lärare och skolsystem utan även av de andra barnen eftersom de lämnas i en typ av miljö som ofta påminner mer om ”Flugornas Herre” än något annat. Alla som gått i skolan vet ju att det i varje klass fanns till exempel ett mobbat barn, ett väldigt stökigt barn och ett väldigt tystlåtet barn. Som alla av bland annat dessa anledningar hade svårt att hänga med i undervisningen. I alla fall svårt att uppfylla kraven på lektionstid. Eller bara vantrivdes något fruktansvärt.

Så varför är sanningen så kontroversiell? Eller är den det egentligen?

Delvis handlar det om frågeställningen: Vems fel är det? Individens (generna)? Föräldrarnas (uppfostran)? Skolans (undervisningen)? Samhällets (skolsystemet som sådant)? Utvecklingen (vi är trots allt fortfarande jägare/samlare genetiskt)?

För att analysera vidare kan man titta på vilka kritikerna är och hur de agerar. Det viktiga verkar vara att hitta en syndabock. Det är alltid bra opinionsmässigt att skylla på läkemedelsbolagen och så skyller man samtidigt på de läkare som skriver ut medicinen. Man skjuter helt enkelt på budbäraren. Kampen blir politisk istället. En kamp som handlar om att få formulera problemet, inte om att lösa det.  

En blandning av sociologer, psykologer, några läkare och scientologer förstås känner som sagt att de vill sälja idén att det är läkemedelsbolagen som hittat på mina symptom; min extrema trötthet, och mina sociala problem! För att få sälja medicin. Och om det nu är så att de trots allt tror att symptomen finns, så är det framförallt viktigt för dem att jag inte får medicin …  Man kan undra vad det beror på?

Scientologerna är lättast att förstå. De säljer ju sin egen mirakelkur komplett med UFO och rymdvarelser, så där är agendan tydlig; minskad medicinering=fler scientologer. Men var kommer de övriga in i bilden? Att sociologer och många psykologer och en del läkare, gärna ser att det är miljön det är fel på och inte generna typ, har kanske sina politiska orsaker? Det ligger ju som de flesta vet nära tillhands att analysera världen i form av grupper/kollektiv/minoriteter/klasser/etc. utan att egentligen bry sig om själva individen. Så där finns kanske en förklaring? Det kollektiva syftet är då i deras värld naturligtvis överordnat den enskilda individens välmående. Och som sagt, för de flesta är problemformuleringen betydligt viktigare än lösningen. Som forskare inom sociologi är det det ett lågt pris att betala att något barn inte får medicin i syftet att sälja en föreläsning, typ.

”Some of you may die, but that is a sacrifice I am willing to make.”  – Lord Farquaad (Shrek)

För ingen ifrågasätter egentligen att medicin hjälper. I alla fall inte på kort sikt. Det är FÖR uppenbart att en stor andel faktiskt mår mycket bättre. Nej, man kritiserar för att det inte finns studier som visar vad som händer på lååång sikt. Surprise! Moment22 liksom … Jaså, du mår bra nu, men du kommer säkert må dåligt sen, så det är lika bra att du gör det nu också. Och så använder man ”drog”-argumentet, medlen är ju centralstimulerande, för att skrämmas och skapa opinion för sitt privata korståg.

Någonstans misstänker jag att det faktum att medicinen fungerar så pass bra är en jobbig nagel i ögat på kritikerna, eftersom det då inte går att använda läkemedelsbolagen som primär syndabock lika lätt. De får ju de allra flesta som det berör, och som har provat, emot sig.

MEN. Den viktiga frågan kvarstår. Det går att lindra problem relativt bra idag med medicin och terapi, men framförallt skolan är fortfarande sorgligt dåligt anpassad för oss med diagnoser. Den var det på 70-talet och den är det fortfarande. Just nu knäcks 120.000 barn i skolan varje dag. Det går för långsamt.

Hur viktigt är det att vara en del av flocken?

Äntligen tog jag mig till en biograf för att se filmen ”Återträffen” av Anna Odell. Filmen är rakt igenom genialisk i sitt sätt att beskriva hur maktspel, hierarkier och hackordning i grundskolan påverkar barnen, både då och senare i livet. Det är Anna Odells beskrivning, men implikationerna är långt större än så, och det är extremt bra gjort.

Filmen lämnar mig dock med frågan: Varför? Vad är det som gör att barn så öppet och vuxna sedan, mer förfinat, ägnar sig åt detta maktspel? Hur kan det komma sig det maktspel som beskrivs i filmen ändrar uttryck och blir till något som ibland till och med kallas ”social kompetens” och är helt accepterat?

Vad det handlar om är alltså att få vara en del av flocken, men kanske ännu mer om hur viktigt för det är för flocken att alla följer den sociala normen. Det har det handlat om sedan vår tid på savannen och beteendet finns tydligt beskrivet bland både Schimpansen och andra apor. Läs lite mer här i Scientific American.

Flocken har en maktstruktur och därmed följande sociala norm. Och med en maktstruktur följer en hierarki, och i en hierarki finns det helt naturligt en plats längst ner. Någon måste ha den platsen och ingenstans är detta tydligare än i grundskolan.

Så länge ingen utmanar den sociala normen så är allt frid och fröjd. Men med den sociala normen följer att man skall slicka uppåt och lyda order för att få vara med och bevaka sin position. Gör man rätt kan man avancera. Men är man längst ner i hackordningen och inte finner sig i det, genom att till exempel ifrågasätta, och att inte slicka tillräckligt så är det grund för att bli straffad. Enkelt.

Även om detta är ett problem på många ställen i samhället så är det som värst i skolan. Som vuxen har man ändå oftare möjlighet att välja eller byta flock. Eller kan välja att stå vid sidan, även om det inte är speciellt attraktivt. Vi har det trots allt inmurat i oss att det är lika med död att bli utstött, vilket faktiskt var exakt vad det innebar en gång i tiden på savannen.

Som barn är man dock mer eller mindre tvingad till en viss flock. Och att vara längst ner i hackordningen innebär ofta fysisk och psykisk misshandel och mobbning. Rädslan hos dem ovanför i hierarkin gör att de är beredda att utföra vad som helst för att undvika hamna i samma situation. De som känner till Milgrams experiment på 70-talet vet också att vi människor är beredda att gå mycket långt när vi anser oss bara ”lyda order”.

Så vart vill jag komma?

Jag tror att ökad medvetenhet om denna gruppdynamik är viktigt. Framförallt för att kunna förbättra skolan, genom att förhindra barn att ägna sig åt makthierarkier där. Där tycker jag att ”Återträffen” på ett strålande sätt visar exakt vad det handlar om genom att synlig-göra beteenden.

Vi ser det hos ledaren (alfahannen) i toppen, hans underhuggare (som ägnade sig mest åt misshandeln), alfahonan som fortfarande inte vill prata och även de som befann sig strax ovanför Anna i hierarkin och som i sin rädsla för att bli utstötta valde att leka med henne när inga andra alternativ fanns (ensamheten är värre och det ingår i den sociala normen att vara social). Uppenbarligen ett beteende svårt att förlikas med, även som vuxna. Intressant! Och Tack Anna Odell för att du satt fingret på något så fundamentalt!

Det finns naturligtvis kopplingar till diagnoser och sociala normer som går att utveckla vidare. Att ha Asperger och inte riktigt förstå sammanhangen och de sociala normerna (som barn i alla fall) gör ju ingenting lättare. Det vet jag.

Finns det naturlig behandling av ADHD/ADD/Asperger?

Såklart! All självmedicinering är en typ av naturlig behandling. Grunden, som jag alltid kommer in på, är att vi sannolikt har kroniskt låga nivåer av signalsubstanserna dopamin, noradrenalin, med flera. Och att vi hela tiden måste kompensera för det på något sätt för att finna meningsfullhet, eller helt enkelt orka leva.

De (för oss) vanligaste typerna av självmedicinering skriver jag om här. Både konstruktiv och destruktiv.

Eftersom jag är introvert och har Asperger och ADD så är det relativt enkelt för mig att vistas i min inre värld, bland mina specialintressen. Där finns källan till mycket dopamin för mig. Genom att kombinera detta med träning har jag klarat mig hyfsat. Det saknas dock energi för allt annat, och jag har alltid drabbats av extrem trötthet när yttre påfrestningar och krav har blivit för stora.

Behandling med KBT nämns ofta som en väg. Och KBT är bra. Om man vet vad syftet är. Och, om man är medveten om att den alltid har ett pris. För KBT är påfrestande. Den går ut på att förändra och anpassa beteenden så att de värsta fallgroparna kan undvikas, vilket har en positiv nettoeffekt.  Men att anpassa sig och spela normal har ett pris i minskad autenticitet och ansträngning. Så tröttheten kommer i alla fall.

På sätt och vis innebär det faktum att man har Asperger att man ständigt ägnar sig åt egen (strukturerad och omedveten) KBT. Genom åren så lär man sig mer och mer om hur de normativa människorna fungerar och lär sig anpassning (när man önskar sådan).

Sammanfattningsvis tror jag den bästa naturliga behandlingen är att ÖKA MEDVETENHETEN om vilka metoder av självmedicinering som finns tillgängliga och att just dessa beteenden är just självmedicinering.

Sen tänker jag mycket på att många av problemen både börjar i grundskolan och att många av följdproblemen i vuxen ålder har att göra med att denna skola är så sorgligt dåligt anpassad till barn med dessa diagnoser och beteenden. Mer om det senare.

 

Ska man behandla ADHD/ADD med amfetamin?

Svaret är solklart JA, om det har den effekt på livskvaliteten som jag och Therése upplever.

concJag äter nu efter att ha provat lite olika doser sedan diagnosen för en dryg månad sedan 27 mg C:a (kapslar) på morgonen och fyller på med 10 mg R:n (tabletter) på eftermiddagen vid behov. Är inte klar med doseringstesterna ännu, men effekten är stor. Framförallt har den trötthet som jag så länge känt dagligen, och som gjort att jag minst två av tre dagar varit tvungen att sova minst en timme under dagen, i sort sett försvunnit. Några enstaka gånger har jag blivit så klubbad som jag nästan var varje dag sedan jag började äta. Och knappt alls sedan jag började fylla på med Ritalin på eftermiddagen. Energin att ta tag i grejer har också ökat markant; från att ha känslan av en våt filt som gör det omöjligt att prestera mer än absolut nödvändigt, till att faktiskt vilja göra saker (även om det är en bit kvar, tyvärr).

Medicinen ger helt klart en ökad känsla av välbefinnande och ökat lugn i form av mindre extrem trötthet och ångest/stress. Skönt. För första gången finns ett litet hopp om att kanske inte behöva fortsätta kämpa lika hårt för att nå den där känslan av ”vardagslycka” som jag hört talats om, men som jag bara sett som ett hån tidigare. I min värld har välbefinnandet oftast varit en produkt av ofta hårt arbete, extrema situationer eller total avstängning från omvärlden. Kanske är det inte så för alla?

 

Hur får jag mitt barn med aspergers att gå ner i vikt?

Är ytterligare en fråga jag fann i loggen. Svaret är faktiskt ganska likt. Snabba kolhydrater (socker) är nämligen både en starkt bidragande orsak till övervikt, samt lättillgänglig självmedicinering mot Asperger/ADHD/ADD. Kolhydrater har i stort sett samma kemiska sammansättning som centralstimulantia men i lägre koncentration. Man behöver helt enkelt äta mycket för att få effekt.

Men, effekten är lugn och ro, bedövning, ”aporna på axeln” tystnar och välbefinnandet ökar, vilket ger möjlighet att koncentrera sig, osv. Samma effekt som gör att centralstimulerande medicin ofta har bra effekt. Vår tes är att detta gäller så väl Asperger som ADHD/ADD. Överlappningen är stor och grundproblemen desamma; låga grundnivåer av dopamin och noradrenalin, vilket är anledningen till den stora korrelationen mellan NPF och ätstörningar i olika former.

Det är en stor utmaning att bryta mönster och byta typ av självmedicinering, men det är med detta i åtanke som man måste börja. Av erfarenhet vet jag att vi med Asperger slåss mot ett socialt utanförskap där normerna i samhället ställer höga krav på ansträngning för att passa in. Att fly till enkel självmedicinering är då en enkel väg, men den är också ofta helt NÖDVÄNDIG för ÖVERLEVNAD. Denna kan finnas i mat men i AS-fallet ofta även i specialintressen och där finns kanske en väg.

 

 

 

Hur skall man säga till en adhd person att ta det lite lugnare?

Är en mycket intressant fråga som dök upp som en söksträng i vår hemsidelogg. För att kunna svara på frågan måste man först ta hänsyn till anledningen till att personen i fråga inte tar det lugnt. Vi kan utgå från att denne helt säkert, mycket gärna, skulle vilja göra det om det bara gick, eller om det inte hade ett alldeles för högt mentalt pris.

Vad det handlar om är att hålla sig flytande, att ha huvudet ovanför vattenytan så att man får luft, kan andas. För det som händer när man slutar röra sig, eller som man säger lugnar sig, är att livslågan slocknar, nästan bokstavligt. Och det är inte ett dugg skönt. Därför jagar man på så länge man orkar. Söker adrenalin söker endorfiner som kompenserar de i grunden låga niveårna av noradrenalin och dopamin som är en av orsakerna till olika beteenden vi förknippar med ADHD (och ADD även om just den impulsiva/hyperaktiva delen inte är så dominerande, jag blir t. ex. oftast bara extremt trött när lågan slocknar).

Så att säga till någon med ADHD att lugna ner sig är med andra ord oftast verkningslöst och reaktionen är möjligen en förskjutning från aktiv rörelse till aggression. Den kan snarare uppfattas som att någon ber en att dö en smula, och det är något man oftast är beredd att slåss emot.

För mig med AS och ADD är byte till en mer meditativ aktivitet oftast bra, som att ägna mig åt ett specialintresse. Även för personer med ADHD kan liknande metoder fungera. Till exempel kan dataspel vara bra då de ger en omedelbar effekt/kick. Det viktiga är att ersätta adrenalinpåslaget från rörelse/aggression med något lika bra. Vad som funkar är förstås individuellt, men de flesta har nog någon aktivitet som känns trygg. För många med ADHD är träning alldeles utmärkt, då det ger en relativt långvarig effekt på lugnet i kroppen.

Alltså, svaret på frågan är att det handlar om att ge möjlighet att ersätta adrenalinjakten med något likvärdigt som ger motsvarande tillskott av signalsubstanser på ett mer kontrollerat sätt. Om inte den möjligheten ges kommer det sannolikt inte att funka.

Lite ironi

Har fått sömntabletter utskrivna och kollade lite på FASS. Måste erkänna att oddsen för att Propavan skall funka känns sådär …  (om man har tur är man förstås just den där hundrade personen)

Biverkningar
Vanligast (mer än 1 person av 100): Dåsighet

Maniskt varv runt Kungsholmen

kruntEn mentalt ansträngande vecka och en likaså ansträngande lördag, gjorde att jag hade svårt att hålla huvudet ovanför vattenytan (julen är en jobbig tid, punkt.). Söndagen började då med det enda jag kan komma på som ger lite ”syre”. Ett nästan maniskt träningspass runt Kungsholmen, där jag på tom mage sprang varvet i 4:26 tempo. Ser man det ur träningsperspektiv är det ett högkvalitativt snabbdistanspass, men det kändes mest sjukt… maniskt … ?

Ny medicin för vintern

vintermedVintern är snart här och väglaget ute kommer att bli sämre och sämre för löpning, det vet vi av erfarenhet … Dessutom kommer det säkerligen till och från vara åtskilliga minusgrader vilket jag tycker är jobbigt eftersom jag är så extremt känslig för kyla (Reynauds syndrom), även när jag springer. Vi har alltså investerat i en så kallad ”trainer”. Alltså en ställning för den vanliga cykeln som kopplas till dator och TV. Nu kommer vi att kunna cykla i Alperna hela vintern … Den mäter sträcka, effekt, hjärtslag, lutning, kadens, hastighet och en massa mer. Hela Tour de France kan simuleras om man vill, typ. Kul blir det.