Inre motivation. Det blir min spontana och tveklösa koppling till Torkels senaste inlägg om att möjliggöra ökad produktivitet på arbetsplatsen. Förvisso har jag hög impulsbenägenhet – det kommer liksom med diagnosen – men tack och lov kan jag här tryggt luta mig tillbaka och vila i en djup, omfamnande och behaglig famn av forskning. För det är inte bara är jag som anser att inre motivation är central, för att inte säga avgörande. När Försvarsmakten gav Försvarshögskolan i uppdrag att reda ut vilken typ av ledarskap som bäst ökar och bibehåller effektivitet så blev svaret Utvecklande ledarskap. Vad lämpligt att vi jobbar med UL på IHM då 🙂
Men mer om det i min nästa blogg och nu till vad som både ger mig och gnager på min inre motivation. Här kommer ett utdrag ur Halvhalt – min och Torkels självbiografi – när varken diagnos eller medicin var på plats. Dock medvetenheten.
”Under ett av Torkels och mina samtal fick jag fatt på att jag har svårt att se livet på lång sikt. Det verkar helt enkelt som att jag inte vet vad som är viktigt för mig. Så sjukt skit-ofta i mitt liv har jag känt att jag saknar livsglädje och att det påverkar mina långsiktiga mål. Den värdering som jag under dom senaste fem åren har klassat som min i särklass viktigaste är meningsfullhet.
Med meningsfullhet menar jag att det är viktigt för mig att känna att det jag tänker, känner och gör är meningsfullt. Men som synes så är jag ju minst sagt ambivalent i vad jag känner, tänker och gör. Detta är ett huvudproblem när man som jag är så impuls- och känslostyrd.
Att vara i meningsfullhet, som är min mest prioriterade värdering, är alltså det allra, allra svåraste för mig. För vad fan är det egentligen som är meningsfullt just nu? Imorgon? Nästa vecka eller om en månad? Jag vet ju oftast inte det, och jag gissar det är därför värderingen är så viktig för mig. Det är så svårt att hitta dit så jag kan så sällan vara där. Jag säkerställer alltså mitt misslyckande i och med att inte få vara där! Men jag säkerställer samtidigt den ständiga och för mig livsnödvändiga jakten på adrenalin.
Nu kom jag av banan en sväng, men nu tillbaka till samtalet med Torkel. Han sa plötsligt att det verkar som att jag faktisk inte har några som helst långsiktiga mål, utan ser saker på veckobasis. Hans tolkning var att det handlar om ADHD kopplat till tvångssyndrom. Ja, jag vet! Inget nytt där Einstein-aspie! Men hur ska jag göra för att kunna se saker och ting långsiktigt då?
För att överhuvudtaget fixa en bra dag ställer jag ju klockan på fem. Och efter kaffet kör jag ju core under minst 30 minuter och 30 minuter av 60 innebär ju halva dagens träningsdos. MEN! Det är ju bara hälften och här gäller det alltså då att få till nästa halva också. Åhhhhh va jobbigt!!
Man kan säga att det är en ständig jakt att vara jag.
En jakt på att orka få till dagens träning. En jakt på att ha ordning och koll på läget. Hålla igång. Rörelse hela tiden. Det fås genom att jobba hårt, träna massor, plugga mycket, hålla mina klasser på Sats, städa för mycket. Ofta. Igen. Alltid. Om och om igen för jag blir ju aldrig klar. Det blir man inte i en ständig jakt efter adrenalin.
Det här gör att jag bara inte orkar tänka längre fram i tiden än maximalt en vecka. Så långsiktiga mål? Orkar inte! Föreställ dig en månad med alla mina måsten. För mig innebär det jobbiga känslor. Träningen är inte någon belöning utan ett måste. Dag i ut och dag in, vecka ut och vecka in, månad ut och månad in, år ut och år in, decennium ut och decennium in ska den dagliga jävla träningen på minst en timme in där i schemat. Och när den är fixad är det nästa ovan nämnd grej av OCD-karaktär.
Alltid göra något. Ständig rörelse. På väg. Annars duger jag inte. Har jag inte gjort klart så har jag gjort fel. Har jag gjort fel så är jag fel. Känslan som genomsyrar mig då är så svår att leva med för mig. Det är gropen.
Och det innebär att jag dag efter dag fortsätter i samma mönster. Oftast utan ifrågasättande. För det verkar inte tjäna någonting till. Jag orkar bara inte att bryta.
Jag väljer att se det som självmedicinering i väntan på något bättre.”
Förhoppningsvis delar du inte min ovan beskrivna verklighet. Faktum är att jag inte ens själv gör det längre. Alla fall inte alls på samma sätt nu, snart ett år efter ADHD-diagnosen och den magnifika medföljande medicinens inverkan.
Hursomhelst, inre motivation kopplad till min premiumvärdering meningsfullhet och Torkels blogg om produktivitet, så står det klart för mig att grunden är medvetenhet. Var och en – alltså du och jag – behöver veta vad som är viktigt för oss och utifrån det och så gott vi kan, göra viktiga val.
Ett viktigt val kan vara att jobba med det som är meningsfullt. Det kommer jag att göra på IHM imorgon när jag ska på kundmöte på Aleris. Och på måndag den 31 mars när IHM Personligt Ledarskap kör igång med mig som ledarhund – tjohooo! För att inte tala om på lördag den 29 mars när bland annat jag och många av mina Sats-kollegor kör Spin of Hope-pass på flera Satscenter! Om du inte redan visste det så kan jag berätta att Spin of Hope innebär att vi cyklar till förmån för Barncancerfonden. Så OM vi inte ses dessförinnan så ses vi på lördag kl. 07.00 på Sats Fridhemsplan.
Välkommen och varm kram från Therese